Skrivet om om Edward Lindahl sid 2

Ivar Öhman skriver i boken Skämt och Alvar, Raben och Sjögren:

Den som kom att efterträda Albert Engström på Söndagsnisse-Strix första sida var Edward Lindahl. Han klev alltså upp på en i svensk humor mycket observerad kateder, och ingen hade väl väntat att han skulle vara som den gamle mästaren. Allraminst han själv hade några sådana aspirationer, ty vilken konstnär har som sitt mål att vara en annan lik?
Det var i slutet av 30-talet vaktombytet skedde, och förändringen innebar en revolution.
Söndagsnisse-Strix förstasida var det klassiska Sveriges sist skans i den svenska pressen. Långt efter det verklighetens Sverige blivit ett annat, förevisade Engström här sitt Sverige och sitt svenska folk. Här fanns adliga löjtnanter med revärer och snörliv och toddytörstiga prostar, som aldrig hört tals om Sven Stolpe och Oxford, här kastade den gamle överliggaren med punschmagen upp sin sista spya, och här blixtrade sista, äkta gamla Moraknivarna och här steg doften från snusdosorna med spegel i locket.
Det vilda, primitiva bonde-Sverige försäkrades evigt liv i Engströms bilder.
Lindahl hade dem otacksamma uppgiften att vrida klockan en generation framåt. Han måste ruska i publiken och tala om, att den somnat till under hypnotisörens makt, och glömt hur deras eget land såg ut.
Landet med frisksport och fältsport, landet med präster som kan stöta kula och studenter som läser mer än super,bönder som åker Chevrolet och röker amerikanska virginiacigaretter... M. m. m. m.

Det måste erkännas att man kan bli impopulär för mindre. Lindahl skaffade sig emellertid snart respekt och gehör.

Med honom tog det moderna Sverige plats på Söndagsnisses finaste sida. Han började syssla med så föga skämtsamma saker som dagspolitik och idéer. Han öppnade fönstret mot Europa, och det slog in brandmoln och liklukt från yttervärlden. Han presenterade Adolf Hitler och Josef Stalin i stället för H'österman och Kolingen.
Han var inte alls som Engström.

Det vore orätt att pressa sammanställningen Engström-Lindahl på fler effekter. Edward Lindahl är inte Engströms jämlike, men inte heller inte förtjänt av att stå i dennes skugga. han kan stå på egna ben.

Edward Lindahl tillhör, som man förstår, varken Engströms generation eller den generation svenska tecknare, som medarbetade i Naggen eller Exlex.
Han föddes 1907, i Malmö. Fadern är bankdirektör och har frivilligt sett sonen bli konstnär. Den blivande tecknaren hade annars C i teckning ända till fjärde ringen. Då gick han på kvällarna och tecknade croquis och gjorde stora framsteg. Det blev genast finare betyg och ett beundrande uttalande av läroverkets teckningslärare:
- Lindahl har ett djäkla gott grepp om kvinnokroppen!
Efter att ha hört något sådant om sig själv, är det inte att undra på, om även den bäste kör i studenten. Lindahl gjorde det. Nyåret 1927 for han så utomlands, närmast ill München. Han hade med sig rekommendation till den svenske Simplicissimustecknaren Carl O. Petersen, och med dennes hjälp kom han in vid Moritz Heymanns ateljé, en berömd tecknings skola, där bl.a. Olaf Gulbransson tecknat efter modell under sina först Münchenår. Efter ett år hos Heymann, ett år av flitigt arbete, for Lindahl till Wien och fortsatte där med fria studier.
Sina första teckningar skickade han till Hasse Z. och Söndagsnisse-Strix. I början av 30 talet kom han hem till Sverige och knöts fastare vid tidningen. Sedan 1941 tecknade han också regelbundet i Nya Dagligt Allehanda.

I München hade Lindahl framförallt lärt sig beundra Rudolf Wilkes och Gulbranssons teckningar Simplicissimus, men man kan endast ibland skönja stilpåverkningar från detta håll. han är ingen linjedyrkare som Gulbransson - annat än möjligen när han tecknar porträtt - och inte expressiv bildarkitekt som Wilke. Han är absolut inte svag för det stiliserade och dekorativa, snarare eftersträvar han rent naturalistiska effekter.
En del av hans bilder är nästan lika omsorgsfullt arbetade som etsningar och de ljusare partierna stiger fram som skapade av mörkret i bildytan.
Engström var karaktärstecknare. Lindahl är karikatyrtecknare. Att Engström - åtminstone i sin konst - var så ointresserad av politik sammanhängde nog just med att han var mer road av att rita karaktärer än karikatyrer.
Han hade inte tillräcklig respekt för eller tillräcklig kärlek till dagspolitikens storheter, för att syssla med dem. Och när det hände ting ute i världen, som gjorde att han började hata en del politiker - med visshet åtminstone en! - å var han för trött att lägga om och börja slåss.
Lindahl är politisk idétecknare och intresserar sig mindre för människorna än för vad människorna tycker och tänker. Hans karikatyrer har emellertid även karaktär, han slarvar sällan med individualiseringen.
Det är annars ett genomgående de drag i den moderna karikatyren, att den nonchalerar typskildringen. När man nöjer sig med att karakterisera en eller ett par personer i en bild och bara antyder de övriga med några fä streck, är detta inte alltid av konstnärliga skäl. Finns inte här även en anti-demokratisk tendens?
Visserligen ligger det i karikatyrens väsen att förenkla och ge synteser, men det får inte bli självändamål. I det stycket var Engström en sann demokrat.
Det kan inte bara ha berott på att det fanns flera original och ursprungliga människor på "hans" tid än nu i niveleringens tidevarv.
För att emellertid återgå till till Edward Lindahl, så ligger hans styrka uppenbart i idéerna. Han har många goda sådana. och är skicklig i konsten att åskådliggöra tankar i bild. "Gropen" är ett exempel på hur mycket man kan säga med en bra bild utan ett ord text. Det är en tidsbild av stark verkan, där mötet mellan två ytterligheter - ett bombplan - knappt och kärvt ger ett stycke ohygglig världshistoria.

Lindahl hittills bästa satir är emellertid - liksom Oskar Jacobssons - ett inlägg i judefrågan. "Bön" är inte bara en satir med internationellt innehåll utan också av inernationell klass. Deetta rynkiga judeansikte speglar hela rasens historia: landsflykt, ghetto, förföljelser. De magra händerna, de sora ögonen och den ödmjuka ställningen är en olycklig människas. Och natten som kramar denna gestalt i sin svarta hand , är vår tids och kulturs mörker.
Man kanske skall undvika att lägga mera mening i en satir, än tecknaren själv avser, men nog förefaller det som om denna vädjan inte enbart riktar sig till den allsmäktige utan även mänskligheten.
Lindahls flitigaste år som politisk tecknare har sammanfallit med kriget och den återhållsamhet i ordvalet som därav påtvingats pressen. Lindahl gör emellertid inte intryck av att vara någon lidelsefull sanningssägare, som verdgat skakar dina Lokebojor. Det är ganska svårt att se linjen i hans åskådning. Avgjort står han emellertid på den sida, som bekämpar våld, likriktning och rashögfärd. Detta har han bl.a. utsagt i den psykologiska studiehan kallat "Busen". Den bredkäftade ynglingen som hotar den snälle skolgossen med : "Vill du inte slåss, får du smörj!" känner vi igen. Inte bara från vår egen barndoms stadsgator utan än mer från vår egen tids umgängesformer ute i Europa. Liksom Molière gav en bild av Tartuffes list genom att låta den avspeglas i andra människors ansikte, är satiren många gånger hänvisad till att låta tidens tyranner återspeglas i vanliga människors handlingar och ord.
"Den svages vän" är också en väl camouflerad tidssatir en modern fabel om stormakter och småstater. Den svarta rovfågel, som söker övertyga harpalten om att den ämnar ta ihjäl honom av idel kärlek - ja den djurarten är oss tyvärr inte så främmande.

Humanism i Hasse Z:s anda uttrycker "Höstens älgfundering": _Hur länge ska det dröja innan människorna taxera varandra lika högt som oss, så att dom inför begränsad jakt tid inbördes också? Det är naturligtvis en fråga, som man kan ställa sig om man ligger åt det filosofiska hållet.
Filosof är varje humorist mer eller mindre. Lindahl är intet undantag. Han tycker säkert som clownen på en av sina teckningar, att det allvarliga är det roliga man har. Därför fastnar han aldrig för sådana kåsörämnen som svingpjattar och busstaxor. Han grubblar hellre ööver större problem.
Han låter vid det tryckta ordets 500-årsjubileum mäster Gutenberg se hur högt de tryckta dumheterna travat sig under denna tid - och särdkilt hur många som producerats under de sista 100 åren. Visdomens uggla sitter däremor på n ganska liten packe. Och han tecknar överbefälhavaren, general Thörnell, försänkt i dystra aningar vid sitt morrande svenska lejon: - Det svåraste med en så här långvarig uppvisning är att förhindra att den övergår till en Gäspning.
Sådan humor är inte bara vits och ordlek.
I det sammanhanget kan man inte undgå att fästa uppmärksamheten även på den verkligt filosofiska historien om Diogenes i tunna. Den vittnar om människorna. Lindahl är inte negativ, men det finns heller ingenting som tycks entusiasmera honom, rycka honom med i hänförelser och glädje. Han står utanför på något sätt. Han är som en trollkarl, som packar upp sina attiraljer - Lindahl använder sig för övrigt av mycket materiella effekter i sin symbolik - och gör sitt nummer för att sedan försvinna bakom ridån. Man hinner aldrig lära känna den uppträdande riktigt.
Lindahls produktion är så när som på något år jämngammal med den högkonjunktur som föregick kriget Det är kanske mest därför han är tämligen oanfäktad av sociala bekymmer, Han talar aldrig om större skillnader inom samhället än partier. Och i ställningstagandet dem emellan är han, liksom Söndagsnisse-Strix, en konservativ demokrat.
Bilden av Edward Lindahl vore inte fullständig, om man inte nämnde att han är en mycket skicklig porträttör. Han kan inte misslyckas med att karikera Mussolini och Per Albin, men han har gjort en hel svit alldeles utomordentliga konstnärsporträtt. De är ofta fint karaktärsfulla och djärvt tillspetsade.